Detta har varit en minst sagt annorlunda vecka. För att undvika smittspridning har vi uppmanas att eliminera, eller starkt begränsa, våra sociala kontakter. För många människor är detta en gigantisk livsomställning, men för mig är det ingen större förändring mot hur mitt liv brukar se ut i vanliga fall, trehundrasextiofem dagar om året. Man skulle kunna säga att jag har ganska stor erfarenhet av social isolering på grund av min doftöverkänslighet.
Jag kan aldrig gå på teater, bio, konserter eller besöka affärer, restauranger eller kaféer, och liknande, utan att riskera att få svårt att andas och bli sjuk. Att använda allmänna kommunikationer som t.ex. tåg, buss, flyg eller båt är inte heller att tänka på. När jag är utomhus riskerar jag att bli sjuk av rök om någon röker, eldar med ved, eller grillar med kol. Jag kan inte bjuda hem människor utan att bli sjuk, om de inte är helt parfymfria. Jag kan inte heller besöka andra människors hem om det inte är doftfritt och djurfritt. Det är svårt för mig att hitta ett arbete då både min arbetsplats och mina arbetskamrater måste vara fri från dofter, så för tillfället är jag arbetssökande.
Inte ens när jag besöker vårdinrättningar kan jag känna mig trygg. Har jag tur kan jag vara i väntrummet, men oftast får jag vänta utomhus eftersom andra besökare har på sig parfymerade produkter (detta har t.o.m. hänt på astma- och allergiavdelningen). Tyvärr är inte heller vårdpersonalen alltid parfymfri, utan det händer ibland att även de för över sin doft till min hud och mitt hår, vilket sedan kan vara nästintill omöjligt för mig att tvätta bort.
Om jag varit tvungen att vistats i främmande miljöer, eller varit i kontakt med andra människor, måste jag byta kläder och tvätta håret direkt när jag kommer hem (kläderna får sedan hänga ute i karantän tills det mesta av doften försvunnit så att jag kan tvätta dem utan att riskera att kontaminera vår tvättmaskin). Oftast har jag vid det laget redan hunnit få problem med andningen, men för att inte fortsätta bli sjuk är det viktigt att få bort alla främmande dofter. Jag måste också vara på min vakt mot vart jag sätter ner rumpan. Otaliga gånger jag behövt skrubbat skinkorna så de nästan blivit helt skinnflådda för att försöka få bort den doft, från tvättmedel och sköljmedel, som andra lämnat från sig på stolar och liknande.
Jag skulle kunna sörja och vara bitter över att inte längre kunna göra de saker som jag har kunnat gjort förut, men jag väljer istället att vara tacksam över de saker som jag fortfarande kan göra. Det är faktiskt ganska ödmjukande att inte kunna göra alla de saker som man tidigare tagit för givet. Jag har insett att det fortfarande finns massor med saker i livet att glädjas åt. Just nu gläds jag t.ex. åt vårsolen, och att se träden knoppas utanför vardagsrumsfönstret. Jag gläds också över att ha en underbar man, två fina barn, mat för dagen och en trivsam bostad. Dessutom gläds jag över att jag fortfarande kan vara fysiskt aktiv och röra på kroppen. När jag tänker på allt jag har, anser jag faktiskt mig själv vara riktigt lyckligt lottad.
Det jag vill ha sagt med allt detta är att om jag, och andra som delar min problematik, klarar av att leva ett gott och meningsfullt liv, trots ständiga stora sociala begränsningar, så tror jag nog att de allra flesta klarar av att göra detsamma i några veckor. Det är ju för en god sak som vi beordras att göra denna uppoffring och det är, i alla fall för mig, en självklarhet att vi alla gör vad vi kan för att så få som möjligt ska bli sjuka och riskera att dö. Var rädda om er och var rädda om varandra 💕.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.